Åldersnoja på en buss i Stockholms Stad

Igår hade jag en stund i mitt liv när jag verkligen kände mig gammal. Nog för att jag länge skämtat om att jag blir gammal när jag fyller 25, men helt ärligt, det är inte så allvarligt menat. Jag tycker jag har hela livet framför mig.

Hur som helst, igår utspelade sig följande scenario; Jag åker ytterst sällan buss inne i Stockholms innerstad, men på grund av en olycka i tunnelbanan igår när jag skulle hem från jobbet tog jag en buss från rådmansgatan till karlbergs station. På bussen sitter tre ungdomar. När jag gick förbi dem stank de sprit. Deras röstläge fick mig att fundera över om de hade någon svårt hörselskada, och dessutom var koordinationen deras inte den bästa. Det märktes rätt väl när en av killarna skulle peka på en byggnad och råkar peta en stackars tant i huvudet.

Eftersom jag är jag så kan jag se det komiska i det hela. Men är det trots allt inte rätt sorgligt när ungdomar är stupfulla runt 16-tiden en torsdag? Jag kände mig så otroligt ansvarsfull, och det är en känsla jag undviker att känna. Jag kände mig som en väldigt lugn person, och det tycker jag väl inte direkt jag är. Men framförallt kom jag på mig själv med att i mina tankar kalla dem för ungdomar, och DET gav verkligen en känsla av att jag är gammal!