Ska det vara så här?

Bussresan igår var helt enkelt hemsk. Sista timmen rann tårarna konstant och när jag sedan äntligen fick krama världens bästa Cecilia visst jag knappt vad jag skulle ta vägen. Jag bara grät. Och när jag slutat gråta åt jag på Donken och pratade tills Cecilia inte orkade vara vaken mera. Kände mig betydligt bättre efter det.

Spenderade natten på Cecilias soffa. Kan inte påstå att den är vidare bekväm, eller den är lite kort. Men det fungerar. Sov nog säkert sex timmar. Vaknade gråtandes. Är det så här det kommer vara nu?

Sara kom och hämtade mig hos C och jag fick shoppa åt mina söta syskonbarn. Farligt roligt att slösa pengar på dem. Kanske tur att jag inte träffar dem oftare, skulle bli så fattig då. Så jag har hållit mig sysselsatt idag. Linus och jag har tillverkat vulkanutbrott och Lucas och jag har tillverkat en Newtonvagga. Leia är mest bara söt och pratar numera nästan med mig helt frivilligt. Sötunge. Sara och jag köpte även garn till förbannelse. Så nu ska jag tillverka ett par benvärmare helt själv. Bra med sysselsättning. Man kan inte tänka när man måste räkna till tre om och om igen (vi prata stickning och maskor och sånt nu...). Och som sagt, då livet är lite motigt just nu, uppskattar jag känslan av att inte behöva tänka allt för mycket.